jennysdagar

När jag själv såg järnjätten för några år sedan kom det en och annan tår, Transformers lika så.

Sen dess har jag lyckats hålla tårarna i schakt.

Jag trodde kanske i mitt stilla sinne att jag äntrat vuxenvärlden och med det lärt mig skilja på verklighet och fiktion.

Tyvärr verkar detta inte vara fallet, för igår hände det igen;

Vi hade bestämt oss för att se den sista av de sex filmerna i Falk-serien och naiv som jag var hade jag hoppats på ett lyckligt slut. Visst jag kanske jag fortfarande kan hoppas att manusförfattarna tar sitt förnuft till fånga och gör en Beck, dvs oändligt många filmer.

Men för min stackars själ får jag nu gå vidare, börja sorgarbetet och bearbeta detta trauma. För de slut jag hade hoppats på kom aldrig, däremot kom tårarna. Och inte vilka tårar som helst utan krokodilrårarna, i floder!

ja så här dagen efter känner jag mig lite löjlig och är rätt glad att det bara var jag och Tomas hemma och inte något främmande.

Så nu inleder jag samma procedur som efter böckerna i Millennium-trilogin där jag fick en viss abstinens och gick och funderade på vad Lisbeth Salander kunde tänkas göra just nu. Jag går på Falk-avvänjning. Frank Wagner is not 4 real. Jag måste bara få  lite tid att inse det.

Kram på er...